Med parollen "Finlands sak är vår" klargjordes på ett realistiskt sätt vårt finska broderfolks svåra situation. Den kalla och hårda vintern skapade den ända och återstående möjligheten, biltransporter över Kvarken. Holmsund-Vasa

På endast tre dagar skulle bilarna kalkas vita och Svea (Erikssons fru) skulle sy upp snödräkter med huvor av lärft från mjölsäckar

Bilarna fick inte synas vid flyganfall och chaufförerna skulle kunna gömma sig bland snövallarna. Svea sa till sin man att det var ett riskabelt uppdrag så han fick allt köra en bil själv. Knut körde AC 2010 och John Lövgren som var ungkarl körde AC 351

Natten mot den 13 mars år 1940 körde 64 lastbilar fast i snösmassorna ute på Kvarken. De befann sig då ca 13 km från Holmögadd och efter någon timme tog drivmedlet slut och därmed värmen i hytten. Samtliga förare lyckades efter en plågsamvandring nå räddningen på Holmögadd. Även bilarna kunde räddas efter ett par dygn.

Ériksson körde med Volvo Hesselman 90 hk. som gick på råolja(diesel) över Kvarken. Nu skulle bilarna byggas om till gengasdrift men om han skulle anmäla sig till Petsamo-trafiken så skulle han få köra på råolja. Eriksson och Ville Glaas åkte på nästa äventyr och körde varsin bil. Vid finska Petsamo, det enda andningshålet, inskeppades allt från kaffe till flygplan (J9 från USA). För den 68 mil långa transporten mellan Liinahamari(Petsamo) och Haparanda fick varje lastbil som lastades över fyra ton 323 kronor per resa. Vägarna var smala och i dåligt skick. Den fyra kilometer långa Magnerbacken(av chaufförerna kallad mördarbacken) var landsvägsrövarnas populäraste tillhåll. Här kunde  de hoppa upp  på bilens flak och kasta ner däck, kaffesäckar eller allt av värde medan bilarna segade sig upp. Om inte säckarna kastades av så tappades de på sitt innehåll medan rövarna sprang bredvid flaket. Det krävdes mycket mod för att ingripa in mot dessa vägpirater. Tack vare importen av kaffe via Linnahamari och "tappade" kaffesäckar var finska Lappland det enda område där man dagligen kokade RIKTIGT kaffe.
Under 1940-1950 talet köpte Eriksson hö och kol som levererades på järnväg från Umeå och Skellefteå till militären och bönder.